en försenad eftertanke.
den dagen skall jag aldrig glömma, dag utan spår av förtvivlan. hur vi erövrade en bit värld och lät oss förundras av nästan allt. ferraribilar varför låter de så konstigt och varför betalar man så mycket vattnet rör det sig egentligen och vart havet hur kan det vara så stort men kännas så snällt. skogen varför var den så grön tredje mars och plötsligt fann vi oss på en bädd av ormbunkar med blickarna fästa vid sagotopparna. som om jorden ville stryka oss över pannan säga andas ut jag är kvar lämnar er inte. hur han artikulerade orden formade dem med läpparna bara åt sig själv. och hon målade av bänken i den sinande solen vi ville spara konservera de där andetagen som kunde de vara våra enda. och jag fick se inte mina första vårblomma mina tusen. första. som vore de de enda. ramlade från grinden i lera aldrig tidigare så omfamnande blöt och kall och brun men vissa dagar gör det ingenting att man är halvt begravd i kvicksand för någon kan dra upp och solen kan torka dina smutsskrattstårar och strumporna var ändå inte helt rena innan de dränktes. och den döda svanen som en armborstfälld brevduva jag undrade vad den burit för budskap, gjorde livet påtagligt så som bara döden kan.
sagodagorna med er skall ta mig genom allt.
