skolan är den plats jag spenderat kanske den största delen av mitt liv i. som den duktiga tysta eleven. försökte passa in, kämpade som alla andra. kom långt på att vara snäll, vara smart, vara till lags. skolan var även den plats som jag fick följa med mina föräldrar till när jag var lite för sjuk för att gå till min egen. då kunde jag gömma mig i något arbetsrum och titta på dunderklumpen, eller ligga under pappas kateder i NO-klassrummet fullt av uppstoppade djur och hosta lite för mig själv medans eleverna undrade vad som egentligen försiggick. jag minns att de experimenterade med silverjoner och koppar. kunde följa med på klassresor när vi hade studiedag. eleverna älskade mig. som en maskot. för att jag var liten, och för att jag var min pappas dotter. andra gånger kunde jag följa med min mamma till flyktingförläggningen där hon undervisade i svenska. en liten ulltott bland allt det som var så främmande, så spännande. intresset var ömsesidigt och när jag satt på golvet och ritade så log alla mot mig. när det var julfest förfärades jag över att köttbullarna visade sig vara falafel och pannkakorna något helt annat. men jag trivdes. trivdes med alla dessa människor, som tycktes respektera mig, för att jag var liten - och mina föräldrars barn. det var i skolan jag blev mycket av den jag är. jag tycker om experiment. och jag tycker inte att det som är främmande är särskilt skrämmande. och där fick jag även se andra sidor av mamma och pappa, även om jag inte riktigt reflekterade över det då. de var inte bara mamma och pappa, de fyllde fler funktioner för fler människor än mig. och jag vet att de kämpade och kämpar, mina föräldrar. för barn och inlärare av olika slag. för att de skall må bra. för att de skall vilja lära sig saker. för att de skall få plats i det här samhället. jag vet att de bryr sig så förbannat mycket. och jag vet att det är därför de är så trötta nu. för det finns inte plats till att bry sig längre. pappa, den lärare som jag ser kanske allra mest upp till av dem alla - är den som motsatte sig mitt val av utbildning. han sa att jag inte vet hur det tär, hur det tär att inte kunna utföra det jobb man vill. hur trött man blir av att aldrig ha tid. hur tiden man har går åt till saker som inte i tillräcklig utsträckning har med barnen att göra. men jag viftade bort det, och valde att tro att jag skulle orka. och skulle jag inte orka så skulle jag byta arbetsplats. jag skulle inte bli som han. jag skulle inte stanna kvar när jag inte ville mer. skyllde på honom, sa att det var hans misslyckande. att han kunde ha slutat, kunde ha bytt jobb, kunde ha ställt krav. för han är ju så bra - han kunde ha ställt krav.
men det kan man inte. och det går upp för mig nu. man kan inte det. för det finns ett systemfel. skolan har blivit något den inte skall vara. skolan har blivit en strömlinjeformande institution som följer politiken. och politiken följer sedan några år tillbaka marknaden. därmed gör även skolan det. och skolan skall vara mer än så. skolan skall väcka intresse för världen - och skolan är där för att uppmana till förändring, förbättring. marknaden vill inte förändras, bara förstärkas. i den skolan finns inget utrymme för att ta det lugnt, stanna upp, ställa krav.
så är jag nu ute på min sista praktik. och kanske är det för att jag själv ser mig stå där inom en snar framtid. kanske för att jag blivit något mer vuxen. ser mer. jag blir i vilket fall så ledsen. som aldrig förr. inför min egen framtid. ledsen över det jag får se, som jag ju sett så många gånger förr. hur de gråter bakom stängda dörrar. hur de sjukskriver sig. hur de inte blir hörda. hur de inte kan prata om förändring för att de är så upptagna med sitt eget förfall. förut kunde jag sätta mig över det, titta ner från min häst - tänka ryck upp er, ta tag i det här nu, styr om. men det är inte så det fungerar. för de har inte den möjligheten. det handlar inte främst om att lärare får för lite i lön, det handlar om att de får för lite i tid. det finns inte utrymme att bry sig specialisera stanna upp reflektera styra om. det finns bara tid till reproduktion. och det mina vänner är skolans förfall.
jag var alltid rädd för att jag skulle vara för personlig som lärare. att jag skulle ta på mig elevernas problem. att jag inte skulle kunna hålla distansen. men så slår det mig. att det jag nu är mest rädd av allt för - det är att jag inte skall orka vara personlig. att jag skall få för mycket distans. att jag inte skall orka förändra den skola som går på knäna, rycka upp de kollegor som gråter bakom stängda dörrar. att det kommer bli jag bakom den där dörren, och jag som glömmer vad det var skolan skulle göra egentligen. att jag skall glömma varför jag såg så mycket upp till min pappa när jag låg där under katedern och lyssnade på honom när han brydde sig om sin klass.
