måndag 3 mars 2014

4e mars




hon ligger i sängen löser korsord eller läser jag vet inte hon måste bort från det bara ett ögonblick säger hon tänka på något helt annat och jag lägger mig bredvid henne försöker krama henne men det är mest hon som kramar mig det är det alltid, alltid hon som bryr sig mest håller högst spinner bäst. hon säger såhär säger hon att 62 år maria, 62 år. man tror att man skall ha det man har att man skall ha det bara. men man äger ingenting egentligen har man ingenting har jag kommit på säger hon. nu vet inte hon det. minst hundra år senare. man äger ingenting och man äger ingen. allt är till låns. hon säger det med sådant eftertryck att jag vet att det är sant för hon har aldrig haft fel förr. och jag känner det och jag ser det i henne att det är förbannat jävla sant och att det gör så ont. hon försvinner i takt med honom och hon blir hålögd och grå och jag mindes henne inte som så liten. jämför händer. mina så märkligt lena och oanvända i jämförelse. mammas något befläckade av liv och tid och varma omfamningar. mormors som papper men som silkespapper. för mycket hud och för lite händer - ser rakt in i henne där i hennes blod och hennes senor, ser att hon är trött. och han bara ligger där och vi bara väntar och han också - på den sista dagen. det sista andetaget vad kommer han tänka då och ser han mig nu och hör han när jag älskar honom fast han är nästan döv kan han känna det. kan man känna det. hör han att jag äntligen efter alla dessa år kanske nästan förstår honom. och hur det han skrev till mig och önskade mig för nästan tjugofem och tusen år sedan fortfarande är precis det jag vill ha. djur träd trygghet rymd kärlek mening och tillit. allt är samma nu och helt annorlunda ändå. vi har väntat så länge ett så utdraget farväl och ibland säger vi att det är dags nu han vill inte mer och ingen annan heller. men sen blotta tanken på det där sista andetaget och alla faller handlöst hur känns det att sluta andas bara sådär och det är fortfarande en jävla skillnad på att finnas till och inte kanske är det ändå bäst att han bara finns lite till han behöver inte anstränga sig. bara inte inte finnas.