tack sommar

Kära sommar. Jag tackar dig för din barmhärthet. För din icke fysiska, men mentala värme. Och jag tackar er som gjort den till vad den är. Fört mig tillbaka till en verklighet som är overklig och mjuk. Till vuxna somrar med barnets förmåga att upptäcka och förundras. Låtit mig förundras över vad overkligt det mänskliga är. I målmedvetenhet, en känsla av familjeskap. En känsla av att det bara finns vi. Att verkligheten inte är verkligare utanför oss än i oss. För sena nätter, ljusa mornar. För en gemensam strävan mot det vänasta av väna. En strävan i att förändra, förgylla. För att jag inte känner mig dålig i er närvaro. För att vi gör saker tillsammans som känns viktiga. För att jag är vad jag vill vara oftare med er än utan er. Tack för att ett avsked till er känns lika mycket som ett välkomnande in i era liv. För att vi har för alltid att fortsätta säga välkommen och farväl till varandra. För att jag inte vet vad jag hade vart utan dessa magiska somrar med er. Tack för att ni låter mig övervinna min egen integritet och privatitet och omfamna gemensapen snarare än finna mig i enslingens kval. Och det där med att när man inte kan hitta tvåsamheten får man finna sig i ensamheten. Jag menade inte det. Jag menar härmed att mångsamheten är det optimala, det utopiska fast verkliga. Er skall jag hänga på min vägg som skiljer verklighet från dröm. I förgyllda ramar skall ni finnas där som ett sommarskratt tills vintern inte längre är en utgångspunkt utan något tillfälligt. Tills vi skrattat och skedat bort allt det tråkiga och formellt långsiktiga. För det finns väl inget mer långsiktigt och hållbart än det greppbara i att förgylla varandras och andras dagar med det varmaste vi har.