och som att jag trodde för en stund att jag skulle få ta med mig hela världen hem. för jovisst var den stor och måhända otymplig men den kändes så mycket som min och stundtals behändig så varm och välkomnande att man liksom tänkte att den kan jag spara i det här kan jag leva för alltid och vart jag än är. men att komma hem är så faktiskt att komma bort från där man var inte bara i tid och rum utan i hela sitt själv. som att hela jag som var där blev som kvar och den som kom hit glömde allt det där har knappt varit borta inte ett andetag rikare ibland. och mamma honung säger att det syns att du är gladare nu ändå att där mellan ögonbrynen är jag inte bekymrad längre men jag känner javisst känner jag att verkligheten börjar närma sig min panna med sina fingrar pekar manande sänker mitt huvud. och hackspetten utanför fönstret är så vild och vacker men aldrig en papegoja hur mycket jag än kisar. så blir aldrig katter i träd apor och människor skrattar aldrig varmt här när jag klantar mig på stan jag förstår vad alla säger och ändå är det inte intressant för vi skrattar inte när vi inte är säkra på att vi får vi bara låtsas att vi ler.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar