okynnesäter naturdokumentärer, wowar i tystnad och pirrar i magen. hoppar högt och voltar i bröstet tillåts existera i landet långtborta och det alldeles nära i korta ögonblick lätta andetag öppenfamnar vidderna och ser mitt eget hår i vinden trasslar in i fågelbon och dyker med isbjörnar och fryser inte ens.
först i förbifarten och tillbakablicken känner jag inte bara euforin utan saknaden än mer. det konstanta suget efter barrens barfotabehag och stenarnas småsår. saknar det så mycket att ingenting kan kompensera ingenting kan glömma den enda djupluft som finns. att vara omfamnad av intet och aldrig sedd av någon utom nymferna och rådjurdögon som man aldrig på riktigt skymtar men känner i nacken.
och det gör ont att veta det att veta att jag aldrig kommer vara ett med det igen veta att skogen har gått sin väg.
och jag alla andras.
och jag har aldrig haft något sjömansbröst inga järnknogar och diskbänksromantik kändes aldrig rätt.
det är den lätta luften som fattas mig. doften av att vara på rätt plats. att veta att här kan man vara. här vet man att man inte hittat på att livet skall vara såhär. för livet bara är det. bara är där. med mig och i mig och kompromisslöst säger det att hur kunde ni glömma att det är det här som är livet. hur kunde ni vända blicken mot inte horisonten utan väggen på toaletten och plattskärmen i vardagsrummet.
som att jag bara låtsasandas på slentrian.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar