24e februari

vuxenleken

ser på de små liven. inte bara är det rosa kök och blåa bilar. det är kök och det är bilar.
resan mot det givna målet målet som innefattar kök och bil och barn och målet är att vara färdig. vara hel. att ett barn inte är det utan bara på väg bara en process vars enda mål är att bli vuxna. vuxna identitetslösa och duktiga. för att sedan för alltid längta tillbaka till att inte vara färdig inte vara stor och inte behöva vara rätt. rätt hela tiden. en resa mot målet och sedan för alltid en resa tillbaka, tills det enda vi minns är storheten i att vara liten, regressionen tar ut sin rätt och vi är så ofärdiga som vi sedan vi blev klara alltid velat bli. och all den ångest det föder att inse att man inte kan och inte vill bli den som man förustpåddes bli. vill inte tvätta vill inte vara ensam och vill inte behöva bära världen på mina axlar. jag vill att världen skall bära mig vill somna i hästmoders famn och klappas över pannan i all evighet. vill existera i det ofärdiga och vara berättigad just det och inte förväntas någonsin täcka hela duken.

8e februari

Ett karmanjaka i mitt vardagsrum.

Rädslan verkar sprida sig som en influensa. I luften, på handtag, i hissar. På skolan. Läste att 100 000 för tillfället ligger sjuka i den årliga epidemin i vårt land. Och räds. När jag sedan tänker över de senaste mätningarna där Sverigedemokraterna får 9.5%, ca 850 000 väljare, känns influensan som en petitess, ett årligt, övergående, ont. Rädslan verkar inte gå över, rädslan tar över oss. Tar över er, och er rädsla skrämmer mig. För jag kan inte förstå vad det är som kan vara så fruktansvärt att ni väljer att lägga er tilltro i ett fascistiskt, rasistiskt, kvinnohatande parti, vars uttalanden markerar nya lågvattenmärken, gång på gång på gång. Hur vi verkar böja oss för detta. Går från att kalla tingen för dess rätta namn, blir lenare i truten, stoppar under mattan, förstår, ställer oss in. Men jag förstår inte. Jag förstår er inte. Kanske vill jag inte förstå, kanske kan jag inte. Jag talar till er som förmodligen inte kommer läsa detta, tämligen orättvist. Men jag vet inte vart ni är med all er rädsla, vart ni gömmer er. För inte är det längre i stereotypa kläder med glåporden skallanden, ekandes längs gatorna. Där gömmer ni er inte längre. 

Så vart är ni? Jag vill prata med er. Ett karmanjaka i mitt vardagsrum, som jag inte kan se, inte kan ta på. Jag vill se. Trösta er, säga att världen inte är så farlig som ni tror. Att den vill er väl. Om ni släpper in den. Vill klappa er på era huvuden som de barn ni beter er som. Säga att när ni växer upp, när ni tar er tid att fundera, reflektera, möta verkligheten, då kommer ni förstå. Det märkliga är att ni inte är barn, vill inte bli klappade på era huvuden, vill inte möta verkligheten och. vill inte förstå. Kan vi inte mötas och reda ut det som måste ha gått så fel. För jag tror inte på ondska, jag tror inte på det oåterkalleliga. Jag tror inte på hat. Men jag tror att rädslan är så mycket farligare. Murarna så mycket farligare än anfallet.

Mura inte in oss i er borg av ett hittepå. Cementera inte mig med er skräck, för jag vill inte ha den.

Och ni som är ni som inte räds, visa det. Säg stopp nu. Säg stopp innan det är för sent att tro på något alls.

hit men inte längre