17e januari - om världen

pratar med varmaste honungsmamma om livet och världen. och det gör nästintill ont i hjärtat för att hon är så bra. för att hon visar för mig att man aldrig behöver sluta bry sig aldrig behöver bli kall och avtrubbad. vi pratar om den lilla pojken som kräks varje dag i skolan som inte kan läsa texter med ordet pappa i för pappan i fråga är död och han är helt enkelt en för liten människa för att vara med om det. och om den där branden genom vilken någon försökte döda även honom. och pojkens mamma. hur han inte kan vara i ett rum utan henne - att han då tror att hon är borta för alltid. att det inte går en dag utan att han bryter ihop. att han frågade mamman i fråga på sjukhuset om de inte kunde hoppa ut genom fönstret tillsammans om det ändå inte vore den bästa lösningen. för här får de ju ändå inte vara. för detta tycks inte vara särskilt ömmande omständigheter - vad det nu är. och han är så ny i världen och den är så outhärdligt orättvis mot honom för att vara så ny. som om han gjort den någonting. och jag känner plötsligt att det här inte är något jag vill leva med. kan det verkligen få vara så ont. att det som gör så jävla ont är insikten att världen inte är en så förbannat bra plats ändå. och det är så lätt att bli en helig maria då att ta de svagas parti och så vidare men jag vet ju inte vad jag skall göra annars för det är det jag gör. men svaghet finns inte den skapas av den som vill se sig själv som stark. där någonstans skapas detta svaga ångestfyllda barn som vill dö innan han ens blivit åtta. för att han helt enkelt ges möjligheten att bli det där starka självständiga trygga barnet som vi ju så gärna vill att de ska bli de där barnen. där någonstans finns det ju bara ett stort hål för honom att leva i - och då kan det ju lika gärna vara. två avslag och omöjligheten att återvända till det som orsakat all den där dödsrädslan för livet. hur i helvete kan det få vara så tänker jag då. hur i helvete kan det få vara så.