20e juni

kastas mellan det som fanns och det som skall finnas er som lämnat och allt som finns kvar och komma skall tänker på den gamla morfaderns kalla läppar och den röda tulpanen som vilade vid hans bröst och kanske vilade han i den och det är förstås ett mysterium vart han tog vägen sedan undrar som ett barn vid fönsterbläcket om du ser på mig nu och om du i så fall hör orden jag aldrig säger – aldrig sa – det är märkligt vad elden fängslar. det var dina ord era ord och jag säger dem tyst för mig själv när det flammar upp då finns ni där och er kärlek blir som kvar. och jag tänker vidare med hela min kropp på alla er som rört vid den, vid mig. så många tvära och en del alldeles långsamma kast med hela kroppen svajar som ett sjögräs slungas ner i huvudkudden och sedan väggen och golvet drar i hela mig hela det allt som ni rört vid och märkena som sedan blir kvar var så fina då kliar så mycket nu och sedan. jag kunde skriva en sång om er ni skulle förmodligen inte förstå att det var så att den var om er men den skulle vara det. tänker på pojken som vek mina öron som paket förundrades över mjuka öronsnibbar och sa att jag luktade som bakad potatis på ett bra sätt och sedan någonstans långt mycket senare eller kanske inte sjönk jag ner på golvet och kunde inte se kunde inte höra mer med mina paketöron allt blev bara så märkligt – tyst. hur vi sedan inte kunde sluta svika med kropp och själ och det kändes just så som att det inte fanns en centimeter av lugn och trygghet längre bara flera meters avstånd. och som alla stunder som varit så är de också just nu för de bor i huden som ärr och som varma andetag i nacken alldeles nära ytan är minnena hela tiden och ja jag vet att allt blir nytt att jag inte är en enda gen samma som då men även gener har minnen och de på något sätt skickar vidare dem till nästa generation påminner den om att aldrig lita på någon som viker öron alltid tänka på när det svartnade så fort det blir mörkt och allt sedan dess har jag fortsatt skänkt ut hudbit efter hudbit den lilla fliken på halsen som någon döpte blir aldrig min igen trots att den sitter kvar och känner sig dum över sitt namn som en annan oäkting. gav någon ett finger och blev av med en arm och kastar mig in i lekar som jag inte förstår trots att jag satt reglerna själv skrapar knäna och skyller på kapitalismen eller jordens undergång det går ändå bara åt helvete allting. bränner mig i junisolen som aldrig förr från topp till tå och alla kläder är dåliga kläder när djävulen bor i huden skrapar underifrån vill befria mig och flå mig. vänder det hela något pinsamma nederlaget till en vinst och tar tillbaka det som är mitt. bit för bit för bit. ler för mig själv när det brinner över skuldrorna – visst är det märkligt vad elden fängslar.