och som att sudda ut leendet från barndomsbenen försvinner det som vart så mycket och för mycket jag den enda skog jag älskat den enda röda färgen som finns och den enda bäcken man får dricka ur de enda trappstegen jag vill halka på det enda täcket jag kan frysa under i lugn och ro utan att klappra tänder i den enda skog jag inte känner mig ensam i skall jag aldrig sitta igen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar