20e juni

kastas mellan det som fanns och det som skall finnas er som lämnat och allt som finns kvar och komma skall tänker på den gamla morfaderns kalla läppar och den röda tulpanen som vilade vid hans bröst och kanske vilade han i den och det är förstås ett mysterium vart han tog vägen sedan undrar som ett barn vid fönsterbläcket om du ser på mig nu och om du i så fall hör orden jag aldrig säger – aldrig sa – det är märkligt vad elden fängslar. det var dina ord era ord och jag säger dem tyst för mig själv när det flammar upp då finns ni där och er kärlek blir som kvar. och jag tänker vidare med hela min kropp på alla er som rört vid den, vid mig. så många tvära och en del alldeles långsamma kast med hela kroppen svajar som ett sjögräs slungas ner i huvudkudden och sedan väggen och golvet drar i hela mig hela det allt som ni rört vid och märkena som sedan blir kvar var så fina då kliar så mycket nu och sedan. jag kunde skriva en sång om er ni skulle förmodligen inte förstå att det var så att den var om er men den skulle vara det. tänker på pojken som vek mina öron som paket förundrades över mjuka öronsnibbar och sa att jag luktade som bakad potatis på ett bra sätt och sedan någonstans långt mycket senare eller kanske inte sjönk jag ner på golvet och kunde inte se kunde inte höra mer med mina paketöron allt blev bara så märkligt – tyst. hur vi sedan inte kunde sluta svika med kropp och själ och det kändes just så som att det inte fanns en centimeter av lugn och trygghet längre bara flera meters avstånd. och som alla stunder som varit så är de också just nu för de bor i huden som ärr och som varma andetag i nacken alldeles nära ytan är minnena hela tiden och ja jag vet att allt blir nytt att jag inte är en enda gen samma som då men även gener har minnen och de på något sätt skickar vidare dem till nästa generation påminner den om att aldrig lita på någon som viker öron alltid tänka på när det svartnade så fort det blir mörkt och allt sedan dess har jag fortsatt skänkt ut hudbit efter hudbit den lilla fliken på halsen som någon döpte blir aldrig min igen trots att den sitter kvar och känner sig dum över sitt namn som en annan oäkting. gav någon ett finger och blev av med en arm och kastar mig in i lekar som jag inte förstår trots att jag satt reglerna själv skrapar knäna och skyller på kapitalismen eller jordens undergång det går ändå bara åt helvete allting. bränner mig i junisolen som aldrig förr från topp till tå och alla kläder är dåliga kläder när djävulen bor i huden skrapar underifrån vill befria mig och flå mig. vänder det hela något pinsamma nederlaget till en vinst och tar tillbaka det som är mitt. bit för bit för bit. ler för mig själv när det brinner över skuldrorna – visst är det märkligt vad elden fängslar. 

10e mars

7e mars

7e mars

4e mars

hon ligger i sängen löser korsord eller läser jag vet inte hon måste bort från det bara ett ögonblick säger hon tänka på något helt annat och jag lägger mig bredvid henne försöker krama henne men det är mest hon som kramar mig det är det alltid, alltid hon som bryr sig mest håller högst spinner bäst. hon säger såhär säger hon att 62 år maria, 62 år. man tror att man skall ha det man har att man skall ha det bara. men man äger ingenting egentligen har man ingenting har jag kommit på säger hon. nu vet inte hon det. minst hundra år senare. man äger ingenting och man äger ingen. allt är till låns. hon säger det med sådant eftertryck att jag vet att det är sant för hon har aldrig haft fel förr. och jag känner det och jag ser det i henne att det är förbannat jävla sant och att det gör så ont. hon försvinner i takt med honom och hon blir hålögd och grå och jag mindes henne inte som så liten. jämför händer. mina så märkligt lena och oanvända i jämförelse. mammas något befläckade av liv och tid och varma omfamningar. mormors som papper men som silkespapper. för mycket hud och för lite händer - ser rakt in i henne där i hennes blod och hennes senor, ser att hon är trött. och han bara ligger där och vi bara väntar och han också - på den sista dagen. det sista andetaget vad kommer han tänka då och ser han mig nu och hör han när jag älskar honom fast han är nästan döv kan han känna det. kan man känna det. hör han att jag äntligen efter alla dessa år kanske nästan förstår honom. och hur det han skrev till mig och önskade mig för nästan tjugofem och tusen år sedan fortfarande är precis det jag vill ha. djur träd trygghet rymd kärlek mening och tillit. allt är samma nu och helt annorlunda ändå. vi har väntat så länge ett så utdraget farväl och ibland säger vi att det är dags nu han vill inte mer och ingen annan heller. men sen blotta tanken på det där sista andetaget och alla faller handlöst hur känns det att sluta andas bara sådär och det är fortfarande en jävla skillnad på att finnas till och inte kanske är det ändå bäst att han bara finns lite till han behöver inte anstränga sig. bara inte inte finnas.

24e februari

där bäcken flyter som snabbast. där var jag nära att drunkna en gång. det verkade aldrig som att någon annan trodde på att det verkligen var så, men i mitt huvud så dog jag nästan. alldeles för stora stövlar och under ytan alldeles för länge och alldeles för kallt. där bland blåsipporna i backen är det vackraste jag vet. ligga ner. man har hela jorden under sig då och känner att den lever. känna djurens ögon på en fast man nästan aldrig ser dem. man bara vet att de alltid är där. vakar över en. 

man är då en del av det. vet att man lever utan att tänka tanken.

där kan jag vara ensam utan att känna mig det minsta övergiven. och dit återvänder jag när allt annat lämnar. blundar och nästan drunknar. 

vet att jag har hela jorden under mig - och att den lever. 

17e januari - om världen

pratar med varmaste honungsmamma om livet och världen. och det gör nästintill ont i hjärtat för att hon är så bra. för att hon visar för mig att man aldrig behöver sluta bry sig aldrig behöver bli kall och avtrubbad. vi pratar om den lilla pojken som kräks varje dag i skolan som inte kan läsa texter med ordet pappa i för pappan i fråga är död och han är helt enkelt en för liten människa för att vara med om det. och om den där branden genom vilken någon försökte döda även honom. och pojkens mamma. hur han inte kan vara i ett rum utan henne - att han då tror att hon är borta för alltid. att det inte går en dag utan att han bryter ihop. att han frågade mamman i fråga på sjukhuset om de inte kunde hoppa ut genom fönstret tillsammans om det ändå inte vore den bästa lösningen. för här får de ju ändå inte vara. för detta tycks inte vara särskilt ömmande omständigheter - vad det nu är. och han är så ny i världen och den är så outhärdligt orättvis mot honom för att vara så ny. som om han gjort den någonting. och jag känner plötsligt att det här inte är något jag vill leva med. kan det verkligen få vara så ont. att det som gör så jävla ont är insikten att världen inte är en så förbannat bra plats ändå. och det är så lätt att bli en helig maria då att ta de svagas parti och så vidare men jag vet ju inte vad jag skall göra annars för det är det jag gör. men svaghet finns inte den skapas av den som vill se sig själv som stark. där någonstans skapas detta svaga ångestfyllda barn som vill dö innan han ens blivit åtta. för att han helt enkelt ges möjligheten att bli det där starka självständiga trygga barnet som vi ju så gärna vill att de ska bli de där barnen. där någonstans finns det ju bara ett stort hål för honom att leva i - och då kan det ju lika gärna vara. två avslag och omöjligheten att återvända till det som orsakat all den där dödsrädslan för livet. hur i helvete kan det få vara så tänker jag då. hur i helvete kan det få vara så.