24e november 2012

och som att jag trodde för en stund att jag skulle få ta med mig hela världen hem. för jovisst var den stor och måhända otymplig men den kändes så mycket som min och stundtals behändig så varm och välkomnande att man liksom tänkte att den kan jag spara i det här kan jag leva för alltid och vart jag än är. men att komma hem är så faktiskt att komma bort från där man var inte bara i tid och rum utan i hela sitt själv. som att hela jag som var där blev som kvar och den som kom hit glömde allt det där har knappt varit borta inte ett andetag rikare ibland. och mamma honung säger att det syns att du är gladare nu ändå att där mellan ögonbrynen är jag inte bekymrad längre men jag känner javisst känner jag att verkligheten börjar närma sig min panna med sina fingrar pekar manande sänker mitt huvud. och hackspetten utanför fönstret är så vild och vacker men aldrig en papegoja hur mycket jag än kisar. så blir aldrig katter i träd apor och människor skrattar aldrig varmt här när jag klantar mig på stan jag förstår vad alla säger och ändå är det inte intressant för vi skrattar inte när vi inte är säkra på att vi får vi bara låtsas att vi ler.

avsked för ett kortare alltid

som om vi skulle försvinna för alltid som om det var nu eller alltid aldrig så är det såklart inte men det är det enda alltid jag har det enda för evigt som finns i mig. och vi har ingen aning om vad vi pratar om hur kan man ana det man aldrig sett eller hört eller känt hur kan man veta vad man längtar efter om man aldrig haft det. så vi vet ingenting och det sticker i modersögon att vi far mot ingenting och allt utan förbehåll utan marginaler utan tänkom och tänkpåatt för vi vet inte och vi vill inte tänka vi vill bara längta och leta lära känna. och när jag i er famn säger att jag är så rädd att jag vill gråta så är det sant för sedan finns ju inga famnar och då får man passa på att vara rädd. medans man kan. och jag vill trippa på tå med bestämda steg mitt ut i ingenstans det är alltid farligt att leva inte bara någon annanstans bara lite mer kanske lite mer att snurra in sig i trassla sig ur fast man inte kan och vi är ju så bra på att snurra dåliga på att trassla ut och det vet ju alla och det är ju våran grej men nu bestämmer vi att varför är det våran grej det är ju allas och att vi ju bara blir så dumma som vi säger det finns ju ingen annan jag skulle vilja nattbada och soltorka med än oss och det är väl bra det är väl alltid något. alltid något att hänga sina kroppar på alltid något att älska krama sina fjärilar i magen släppa ut dem ur naveln låta dem vara så fria vi vill. fast jag saknar er redan och famnar i intet och vill lägga min tyngd mot ditt hjärta och den kommer alltid finnas där och det vet jag att du vet och sedan när för alltid är slut skall jag krama kända ansikten igen och det kommer bli fint och vi kommer skratta hur mycket som helst som man alltid gjort som jag alltid gjort med er det här är bara ett alltid av många och vi kommer göra det bästa av det. och vi kommer älska varandra till liv och vi kommer pimpla vin fult ut och ni kommer finnas på våra axlar och berätta vad som är sämre än det bästa och att vi ju vill vara vad vi är när vi är där färden bär. farväl med snurriga ord från ett surrigt trasselsuddshuvud. 

tack sommar

Kära sommar. Jag tackar dig för din barmhärthet. För din icke fysiska, men mentala värme. Och jag tackar er som gjort den till vad den är. Fört mig tillbaka till en verklighet som är overklig och mjuk. Till vuxna somrar med barnets förmåga att upptäcka och förundras. Låtit mig förundras över vad overkligt det mänskliga är. I målmedvetenhet, en känsla av familjeskap. En känsla av att det bara finns vi. Att verkligheten inte är verkligare utanför oss än i oss. För sena nätter, ljusa mornar. För en gemensam strävan mot det vänasta av väna. En strävan i att förändra, förgylla. För att jag inte känner mig dålig i er närvaro. För att vi gör saker tillsammans som känns viktiga. För att jag är vad jag vill vara oftare med er än utan er. Tack för att ett avsked till er känns lika mycket som ett välkomnande in i era liv. För att vi har för alltid att fortsätta säga välkommen och farväl till varandra. För att jag inte vet vad jag hade vart utan dessa magiska somrar med er. Tack för att ni låter mig övervinna min egen integritet och privatitet och omfamna gemensapen snarare än finna mig i enslingens kval. Och det där med att när man inte kan hitta tvåsamheten får man finna sig i ensamheten. Jag menade inte det. Jag menar härmed att mångsamheten är det optimala, det utopiska fast verkliga. Er skall jag hänga på min vägg som skiljer verklighet från dröm. I förgyllda ramar skall ni finnas där som ett sommarskratt tills vintern inte längre är en utgångspunkt utan något tillfälligt. Tills vi skrattat och skedat bort allt det tråkiga och formellt långsiktiga. För det finns väl inget mer långsiktigt och hållbart än det greppbara i att förgylla varandras och andras dagar med det varmaste vi har.

4e januari

Döden har
ett konstigt sätt
att älska sina barn
hon kommer
när som helst
till vem som helst
hon har ett
konstigt sätt
att alltid hitta sina barn



Döden har

ett konstigt sätt

att vårda sig om sina små

hon äter deras mat

och skrämmer deras vänner

och när dom klagar tar hon fram

sin kalla hand

då skriver hon

sitt kalla namn

på deras aldrig mera

kyssta läppar

                              Kristina Lugn

12e oktober



dressed in our oldest memories

13e sept

på väg mot mig själv och vinkar på håll

28e augusti

och dina sorger i solar skrumpnar
och dina dagar från bladen dunstar

med mina fingrar jag plockar solar
jag stupar ned dem i mörka stammen
och gångna somrar jag nedertvingar
i dunkla ringar
jag samlar somrar
                                                             Herger Karlberg