7e mars

7e mars

4e mars

hon ligger i sängen löser korsord eller läser jag vet inte hon måste bort från det bara ett ögonblick säger hon tänka på något helt annat och jag lägger mig bredvid henne försöker krama henne men det är mest hon som kramar mig det är det alltid, alltid hon som bryr sig mest håller högst spinner bäst. hon säger såhär säger hon att 62 år maria, 62 år. man tror att man skall ha det man har att man skall ha det bara. men man äger ingenting egentligen har man ingenting har jag kommit på säger hon. nu vet inte hon det. minst hundra år senare. man äger ingenting och man äger ingen. allt är till låns. hon säger det med sådant eftertryck att jag vet att det är sant för hon har aldrig haft fel förr. och jag känner det och jag ser det i henne att det är förbannat jävla sant och att det gör så ont. hon försvinner i takt med honom och hon blir hålögd och grå och jag mindes henne inte som så liten. jämför händer. mina så märkligt lena och oanvända i jämförelse. mammas något befläckade av liv och tid och varma omfamningar. mormors som papper men som silkespapper. för mycket hud och för lite händer - ser rakt in i henne där i hennes blod och hennes senor, ser att hon är trött. och han bara ligger där och vi bara väntar och han också - på den sista dagen. det sista andetaget vad kommer han tänka då och ser han mig nu och hör han när jag älskar honom fast han är nästan döv kan han känna det. kan man känna det. hör han att jag äntligen efter alla dessa år kanske nästan förstår honom. och hur det han skrev till mig och önskade mig för nästan tjugofem och tusen år sedan fortfarande är precis det jag vill ha. djur träd trygghet rymd kärlek mening och tillit. allt är samma nu och helt annorlunda ändå. vi har väntat så länge ett så utdraget farväl och ibland säger vi att det är dags nu han vill inte mer och ingen annan heller. men sen blotta tanken på det där sista andetaget och alla faller handlöst hur känns det att sluta andas bara sådär och det är fortfarande en jävla skillnad på att finnas till och inte kanske är det ändå bäst att han bara finns lite till han behöver inte anstränga sig. bara inte inte finnas.

24e februari

där bäcken flyter som snabbast. där var jag nära att drunkna en gång. det verkade aldrig som att någon annan trodde på att det verkligen var så, men i mitt huvud så dog jag nästan. alldeles för stora stövlar och under ytan alldeles för länge och alldeles för kallt. där bland blåsipporna i backen är det vackraste jag vet. ligga ner. man har hela jorden under sig då och känner att den lever. känna djurens ögon på en fast man nästan aldrig ser dem. man bara vet att de alltid är där. vakar över en. 

man är då en del av det. vet att man lever utan att tänka tanken.

där kan jag vara ensam utan att känna mig det minsta övergiven. och dit återvänder jag när allt annat lämnar. blundar och nästan drunknar. 

vet att jag har hela jorden under mig - och att den lever. 

17e januari - om världen

pratar med varmaste honungsmamma om livet och världen. och det gör nästintill ont i hjärtat för att hon är så bra. för att hon visar för mig att man aldrig behöver sluta bry sig aldrig behöver bli kall och avtrubbad. vi pratar om den lilla pojken som kräks varje dag i skolan som inte kan läsa texter med ordet pappa i för pappan i fråga är död och han är helt enkelt en för liten människa för att vara med om det. och om den där branden genom vilken någon försökte döda även honom. och pojkens mamma. hur han inte kan vara i ett rum utan henne - att han då tror att hon är borta för alltid. att det inte går en dag utan att han bryter ihop. att han frågade mamman i fråga på sjukhuset om de inte kunde hoppa ut genom fönstret tillsammans om det ändå inte vore den bästa lösningen. för här får de ju ändå inte vara. för detta tycks inte vara särskilt ömmande omständigheter - vad det nu är. och han är så ny i världen och den är så outhärdligt orättvis mot honom för att vara så ny. som om han gjort den någonting. och jag känner plötsligt att det här inte är något jag vill leva med. kan det verkligen få vara så ont. att det som gör så jävla ont är insikten att världen inte är en så förbannat bra plats ändå. och det är så lätt att bli en helig maria då att ta de svagas parti och så vidare men jag vet ju inte vad jag skall göra annars för det är det jag gör. men svaghet finns inte den skapas av den som vill se sig själv som stark. där någonstans skapas detta svaga ångestfyllda barn som vill dö innan han ens blivit åtta. för att han helt enkelt ges möjligheten att bli det där starka självständiga trygga barnet som vi ju så gärna vill att de ska bli de där barnen. där någonstans finns det ju bara ett stort hål för honom att leva i - och då kan det ju lika gärna vara. två avslag och omöjligheten att återvända till det som orsakat all den där dödsrädslan för livet. hur i helvete kan det få vara så tänker jag då. hur i helvete kan det få vara så. 

28e november - om skolan

skolan är den plats jag spenderat kanske den största delen av mitt liv i. som den duktiga tysta eleven. försökte passa in, kämpade som alla andra. kom långt på att vara snäll, vara smart, vara till lags. skolan var även den plats som jag fick följa med mina föräldrar till när jag var lite för sjuk för att gå till min egen. då kunde jag gömma mig i något arbetsrum och titta på dunderklumpen, eller ligga under pappas kateder i NO-klassrummet fullt av uppstoppade djur och hosta lite för mig själv medans eleverna undrade vad som egentligen försiggick. jag minns att de experimenterade med silverjoner och koppar. kunde följa med på klassresor när vi hade studiedag. eleverna älskade mig. som en maskot. för att jag var liten, och för att jag var min pappas dotter. andra gånger kunde jag följa med min mamma till flyktingförläggningen där hon undervisade i svenska. en liten ulltott bland allt det som var så främmande, så spännande. intresset var ömsesidigt och när jag satt på golvet och ritade så log alla mot mig. när det var julfest förfärades jag över att köttbullarna visade sig vara falafel och pannkakorna något helt annat. men jag trivdes. trivdes med alla dessa människor, som tycktes respektera mig, för att jag var liten - och mina föräldrars barn. det var i skolan jag blev mycket av den jag är. jag tycker om experiment. och jag tycker inte att det som är främmande är särskilt skrämmande. och där fick jag även se andra sidor av mamma och pappa, även om jag inte riktigt reflekterade över det då. de var inte bara mamma och pappa, de fyllde fler funktioner för fler människor än mig. och jag vet att de kämpade och kämpar, mina föräldrar. för barn och inlärare av olika slag. för att de skall må bra. för att de skall vilja lära sig saker. för att de skall få plats i det här samhället. jag vet att de bryr sig så förbannat mycket. och jag vet att det är därför de är så trötta nu. för det finns inte plats till att bry sig längre. pappa, den lärare som jag ser kanske allra mest upp till av dem alla - är den som motsatte sig mitt val av utbildning. han sa att jag inte vet hur det tär, hur det tär att inte kunna utföra det jobb man vill. hur trött man blir av att aldrig ha tid. hur tiden man har går åt till saker som inte i tillräcklig utsträckning har med barnen att göra. men jag viftade bort det, och valde att tro att jag skulle orka. och skulle jag inte orka så skulle jag byta arbetsplats. jag skulle inte bli som han. jag skulle inte stanna kvar när jag inte ville mer. skyllde på honom, sa att det var hans misslyckande. att han kunde ha slutat, kunde ha bytt jobb, kunde ha ställt krav. för han är ju så bra - han kunde ha ställt krav.

men det kan man inte. och det går upp för mig nu. man kan inte det. för det finns ett systemfel. skolan har blivit något den inte skall vara. skolan har blivit en strömlinjeformande institution som följer politiken. och politiken följer sedan några år tillbaka marknaden. därmed gör även skolan det. och skolan skall vara mer än så. skolan skall väcka intresse för världen - och skolan är där för att uppmana till förändring, förbättring. marknaden vill inte förändras, bara förstärkas. i den skolan finns inget utrymme för att ta det lugnt, stanna upp, ställa krav.

så är jag nu ute på min sista praktik. och kanske är det för att jag själv ser mig stå där inom en snar framtid. kanske för att jag blivit något mer vuxen. ser mer. jag blir i vilket fall så ledsen. som aldrig förr. inför min egen framtid. ledsen över det jag får se, som jag ju sett så många gånger förr. hur de gråter bakom stängda dörrar. hur de sjukskriver sig. hur de inte blir hörda. hur de inte kan prata om förändring för att de är så upptagna med sitt eget förfall. förut kunde jag sätta mig över det, titta ner från min häst - tänka ryck upp er, ta tag i det här nu, styr om. men det är inte så det fungerar. för de har inte den möjligheten. det handlar inte främst om att lärare får för lite i lön, det handlar om att de får för lite i tid. det finns inte utrymme att bry sig specialisera stanna upp reflektera styra om. det finns bara tid till reproduktion. och det mina vänner är skolans förfall.

jag var alltid rädd för att jag skulle vara för personlig som lärare. att jag skulle ta på mig elevernas problem. att jag inte skulle kunna hålla distansen. men så slår det mig. att det jag nu är mest rädd av allt för - det är att jag inte skall orka vara personlig. att jag skall få för mycket distans. att jag inte skall orka förändra den skola som går på knäna, rycka upp de kollegor som gråter bakom stängda dörrar. att det kommer bli jag bakom den där dörren, och jag som glömmer vad det var skolan skulle göra egentligen. att jag skall glömma varför jag såg så mycket upp till min pappa när jag låg där under katedern och lyssnade på honom när han brydde sig om sin klass.

8e april

ett hav av känslor som drar.

tappar fattningen allt oftare högt och lågt jorden och stjärnorna drar. ni påverkar mig mer än någonsin ni runt mig och alla ni andra. era världar suger in mig och gör mitt liv större och farligare än förut. tankarna vidare avgrunderna djupare och jag visste inte att man kunde gråta så av lycka och tomhet på en gång. lyckan över det som är. följs av smärtan i det obeständiga och försvinnande det sköra är vackrast i sitt fullständiga och alltid kanske sista andetag. jag vill pausa ibland andas stjärnstoff och raketer låta mig lugnas av er harmoni och trygga grund när den är det. trygg. andas helgens fina möten och viktigheter, skratta solen starkare än någonsin klippa rundlar ur mörkret och spara ljuset som finns där bakom. svårt att förklara när det är sådär svårt att förklara vad ni är och hur mycket ni jag är när jag är som bäst. om ni bara visste om ni bara visste kanske ni skulle bli rädda eller alldeles överlyckliga. jag skulle kunna lägga ett liv på er. 

andra raketer. andra avgrunder. så mycket djupare än mina inre, går inte över. ökar klyftor, gör sönder det som är vackert. allt som är skört. och ingen kan berätta varför. på alla de som än en gång fråntas sin existens, som väntar och väntar och inte ens vågar andas högt på stadens gator. på er skulle jag lägga mitt andra liv, ni barn som nu bara är ett hålrum efter ett papper och som kanske snart inte ens är det.

ni som inte får finnas.

fy fan för det, vad det gör ont att veta.