24e februari

vuxenleken

ser på de små liven. inte bara är det rosa kök och blåa bilar. det är kök och det är bilar.
resan mot det givna målet målet som innefattar kök och bil och barn och målet är att vara färdig. vara hel. att ett barn inte är det utan bara på väg bara en process vars enda mål är att bli vuxna. vuxna identitetslösa och duktiga. för att sedan för alltid längta tillbaka till att inte vara färdig inte vara stor och inte behöva vara rätt. rätt hela tiden. en resa mot målet och sedan för alltid en resa tillbaka, tills det enda vi minns är storheten i att vara liten, regressionen tar ut sin rätt och vi är så ofärdiga som vi sedan vi blev klara alltid velat bli. och all den ångest det föder att inse att man inte kan och inte vill bli den som man förustpåddes bli. vill inte tvätta vill inte vara ensam och vill inte behöva bära världen på mina axlar. jag vill att världen skall bära mig vill somna i hästmoders famn och klappas över pannan i all evighet. vill existera i det ofärdiga och vara berättigad just det och inte förväntas någonsin täcka hela duken.

8e februari

Ett karmanjaka i mitt vardagsrum.

Rädslan verkar sprida sig som en influensa. I luften, på handtag, i hissar. På skolan. Läste att 100 000 för tillfället ligger sjuka i den årliga epidemin i vårt land. Och räds. När jag sedan tänker över de senaste mätningarna där Sverigedemokraterna får 9.5%, ca 850 000 väljare, känns influensan som en petitess, ett årligt, övergående, ont. Rädslan verkar inte gå över, rädslan tar över oss. Tar över er, och er rädsla skrämmer mig. För jag kan inte förstå vad det är som kan vara så fruktansvärt att ni väljer att lägga er tilltro i ett fascistiskt, rasistiskt, kvinnohatande parti, vars uttalanden markerar nya lågvattenmärken, gång på gång på gång. Hur vi verkar böja oss för detta. Går från att kalla tingen för dess rätta namn, blir lenare i truten, stoppar under mattan, förstår, ställer oss in. Men jag förstår inte. Jag förstår er inte. Kanske vill jag inte förstå, kanske kan jag inte. Jag talar till er som förmodligen inte kommer läsa detta, tämligen orättvist. Men jag vet inte vart ni är med all er rädsla, vart ni gömmer er. För inte är det längre i stereotypa kläder med glåporden skallanden, ekandes längs gatorna. Där gömmer ni er inte längre. 

Så vart är ni? Jag vill prata med er. Ett karmanjaka i mitt vardagsrum, som jag inte kan se, inte kan ta på. Jag vill se. Trösta er, säga att världen inte är så farlig som ni tror. Att den vill er väl. Om ni släpper in den. Vill klappa er på era huvuden som de barn ni beter er som. Säga att när ni växer upp, när ni tar er tid att fundera, reflektera, möta verkligheten, då kommer ni förstå. Det märkliga är att ni inte är barn, vill inte bli klappade på era huvuden, vill inte möta verkligheten och. vill inte förstå. Kan vi inte mötas och reda ut det som måste ha gått så fel. För jag tror inte på ondska, jag tror inte på det oåterkalleliga. Jag tror inte på hat. Men jag tror att rädslan är så mycket farligare. Murarna så mycket farligare än anfallet.

Mura inte in oss i er borg av ett hittepå. Cementera inte mig med er skräck, för jag vill inte ha den.

Och ni som är ni som inte räds, visa det. Säg stopp nu. Säg stopp innan det är för sent att tro på något alls.

hit men inte längre 

16 januari 2013

okynnesäter naturdokumentärer, wowar i tystnad och pirrar i magen. hoppar högt och voltar i bröstet tillåts existera i landet långtborta och det alldeles nära i korta ögonblick lätta andetag öppenfamnar vidderna och ser mitt eget hår i vinden trasslar in i fågelbon och dyker med isbjörnar och fryser inte ens.

först i förbifarten och tillbakablicken känner jag inte bara euforin utan saknaden än mer. det konstanta suget efter barrens barfotabehag och stenarnas småsår. saknar det så mycket att ingenting kan kompensera ingenting kan glömma den enda djupluft som finns. att vara omfamnad av intet och aldrig sedd av någon utom nymferna och rådjurdögon som man aldrig på riktigt skymtar men känner i nacken. 

och det gör ont att veta det att veta att jag aldrig kommer vara ett med det igen veta att skogen har gått sin väg.

och jag alla andras.

och jag har aldrig haft något sjömansbröst inga järnknogar och diskbänksromantik kändes aldrig rätt.

det är den lätta luften som fattas mig. doften av att vara på rätt plats. att veta att här kan man vara. här vet man att man inte hittat på att livet skall vara såhär. för livet bara är det. bara är där. med mig och i mig och kompromisslöst säger det att hur kunde ni glömma att det är det här som är livet. hur kunde ni vända blicken mot inte horisonten utan väggen på toaletten och plattskärmen i vardagsrummet.

som att jag bara låtsasandas på slentrian.

till mina älskade på denna sista av dagar

Så idag skulle kunna vara dagen. Den förutspådda, bland så många andra. Förutspådd av de som var visare än oss, som inte hunnit komma för långt bort från de uppenbara källorna till liv. Förmodligen inte förutspådd alls, ett slut på en kalender innebär en domedag enbart om man bestämmer det. Efterkonstruktionen av efterkonstruktioner. Men i vilket fall så tycks vi älska, avguda dessa sista dagar av våra liv. Kittlande tanke, den om det definitiva slutet. Vars skuld inte ligger på våra axlar. Den globala martyrifieringen av mänskligheten. Att bli utsatta, aldrig utsätta. Ödet är befriande, då det i likhet med Gud förlåter oss allt vi gjort fel.

Vad som kittlar mindre är det faktum att detta är vår sista dag, den är bara längre än dagen brukar. För vad gör vi inte för att påskynda slutet? Vad gör vi inte för att falla handlöst i vår egen varggrop. Aldrig har fallet varit så uppenbart, de alternativa sluten så många, så aldrig romantiska. 

För oddsen att vi en vacker dag alla dör smärtfritt och sådär episkt som på film, är så små. Med stor sannolikhet kommer döden sluka oss långsamt, hungra ut oss, kontinent efter kontinent, förtära oss rika till dessert. Kanske kommer våra barn skjuta varandra, hata varandra, för att vi bara inte kunde få nog. För att vi inte kunde sluta göra slut på oss själva och allt annat levande. För att vi hade det så bra. 

Om vi återgår till idag som den sista. Så tänker vi naturligtvis på ett sista andetag i vår älskades famn, på att säga förlåt till våra föräldrar, ångra att vi aldrig älskade nog eller att vi gjorde det i smyg. Vad som skrämmer mig är att vi inte kommer veta, inte kommer förstå när det är dags. För att det går så långsamt att vi inte hinner se, inte hinner tvingas se. Alla de ord vi inte kommer säga, och då inte för att vi inte har tid, utan för att vi alltid har det. Illusionen av det oändliga är lömsk.

Illusionen av det oändliga gör även att vi kanske aldrig kommer hinna se vad vi måste göra för att ge våra efterkommande en ärlig chans. Och kanske är det det som skrämmer mig mest. Det uppenbara faktum att vi blundar så hårt. Som i en global förintelse är vi för inlärda, vana, bekväma, för att agera. Att vara tyst och likgiltig är som att säga ja. Som att säga ja till ett kollektiv självmord. Stora ord, ja. Sanna ord, jag tror faktiskt det. Att vi så desperat vill göra oss själva skuldfria, är inte anledning nog att hålla för öronen. Barn som kissar ner sig när de lärt sig att de inte ska, lägger gärna täcket över os låtsas som ingenting. Men vi är inte barn längre, så vi får helt enkelt börja ta vårat ansvar och städa upp den röra vi redan ställt till med. 

När jag var åtta år kom jag fram till att jag nog hellre ville vara en zebra än en människa. Då inte för att zebror är vackra och snabba. Utan på grund av den simpla och fruktansvärda känslan av att jag inte ville vara människa. Det slog ner som en blixt från klar himmel och var den värsta av insikter. För att människor krigar, för att människor skövlar. För att jag inte såg mig själv som en varelse som gör det. Men det gör jag. Plötsligt var jag inte längre oskyldig.   

Och jag vet att jag inte är ensam om denna konstanta känsla av skuld. Mot mina medmänniskor, mot mig själv, men även mot vår moder av mödrar. Vad har vi egentligen gjort henne? 

Och agerande är att föredra. För att det finns hopp. För att man i rättgörandets stund känner sig en aning lättare. Så påminn mig mina älskade. Påminn mig om vem jag vill vara, när jag i trans motverkar mig själv av vana. 

Och till er som ni vet vilka ni är så älskar jag er idag denna sista.

och alla andra dagar. 

24e november 2012

och som att jag trodde för en stund att jag skulle få ta med mig hela världen hem. för jovisst var den stor och måhända otymplig men den kändes så mycket som min och stundtals behändig så varm och välkomnande att man liksom tänkte att den kan jag spara i det här kan jag leva för alltid och vart jag än är. men att komma hem är så faktiskt att komma bort från där man var inte bara i tid och rum utan i hela sitt själv. som att hela jag som var där blev som kvar och den som kom hit glömde allt det där har knappt varit borta inte ett andetag rikare ibland. och mamma honung säger att det syns att du är gladare nu ändå att där mellan ögonbrynen är jag inte bekymrad längre men jag känner javisst känner jag att verkligheten börjar närma sig min panna med sina fingrar pekar manande sänker mitt huvud. och hackspetten utanför fönstret är så vild och vacker men aldrig en papegoja hur mycket jag än kisar. så blir aldrig katter i träd apor och människor skrattar aldrig varmt här när jag klantar mig på stan jag förstår vad alla säger och ändå är det inte intressant för vi skrattar inte när vi inte är säkra på att vi får vi bara låtsas att vi ler.

avsked för ett kortare alltid

som om vi skulle försvinna för alltid som om det var nu eller alltid aldrig så är det såklart inte men det är det enda alltid jag har det enda för evigt som finns i mig. och vi har ingen aning om vad vi pratar om hur kan man ana det man aldrig sett eller hört eller känt hur kan man veta vad man längtar efter om man aldrig haft det. så vi vet ingenting och det sticker i modersögon att vi far mot ingenting och allt utan förbehåll utan marginaler utan tänkom och tänkpåatt för vi vet inte och vi vill inte tänka vi vill bara längta och leta lära känna. och när jag i er famn säger att jag är så rädd att jag vill gråta så är det sant för sedan finns ju inga famnar och då får man passa på att vara rädd. medans man kan. och jag vill trippa på tå med bestämda steg mitt ut i ingenstans det är alltid farligt att leva inte bara någon annanstans bara lite mer kanske lite mer att snurra in sig i trassla sig ur fast man inte kan och vi är ju så bra på att snurra dåliga på att trassla ut och det vet ju alla och det är ju våran grej men nu bestämmer vi att varför är det våran grej det är ju allas och att vi ju bara blir så dumma som vi säger det finns ju ingen annan jag skulle vilja nattbada och soltorka med än oss och det är väl bra det är väl alltid något. alltid något att hänga sina kroppar på alltid något att älska krama sina fjärilar i magen släppa ut dem ur naveln låta dem vara så fria vi vill. fast jag saknar er redan och famnar i intet och vill lägga min tyngd mot ditt hjärta och den kommer alltid finnas där och det vet jag att du vet och sedan när för alltid är slut skall jag krama kända ansikten igen och det kommer bli fint och vi kommer skratta hur mycket som helst som man alltid gjort som jag alltid gjort med er det här är bara ett alltid av många och vi kommer göra det bästa av det. och vi kommer älska varandra till liv och vi kommer pimpla vin fult ut och ni kommer finnas på våra axlar och berätta vad som är sämre än det bästa och att vi ju vill vara vad vi är när vi är där färden bär. farväl med snurriga ord från ett surrigt trasselsuddshuvud. 

tack sommar

Kära sommar. Jag tackar dig för din barmhärthet. För din icke fysiska, men mentala värme. Och jag tackar er som gjort den till vad den är. Fört mig tillbaka till en verklighet som är overklig och mjuk. Till vuxna somrar med barnets förmåga att upptäcka och förundras. Låtit mig förundras över vad overkligt det mänskliga är. I målmedvetenhet, en känsla av familjeskap. En känsla av att det bara finns vi. Att verkligheten inte är verkligare utanför oss än i oss. För sena nätter, ljusa mornar. För en gemensam strävan mot det vänasta av väna. En strävan i att förändra, förgylla. För att jag inte känner mig dålig i er närvaro. För att vi gör saker tillsammans som känns viktiga. För att jag är vad jag vill vara oftare med er än utan er. Tack för att ett avsked till er känns lika mycket som ett välkomnande in i era liv. För att vi har för alltid att fortsätta säga välkommen och farväl till varandra. För att jag inte vet vad jag hade vart utan dessa magiska somrar med er. Tack för att ni låter mig övervinna min egen integritet och privatitet och omfamna gemensapen snarare än finna mig i enslingens kval. Och det där med att när man inte kan hitta tvåsamheten får man finna sig i ensamheten. Jag menade inte det. Jag menar härmed att mångsamheten är det optimala, det utopiska fast verkliga. Er skall jag hänga på min vägg som skiljer verklighet från dröm. I förgyllda ramar skall ni finnas där som ett sommarskratt tills vintern inte längre är en utgångspunkt utan något tillfälligt. Tills vi skrattat och skedat bort allt det tråkiga och formellt långsiktiga. För det finns väl inget mer långsiktigt och hållbart än det greppbara i att förgylla varandras och andras dagar med det varmaste vi har.