17e januari - om världen

pratar med varmaste honungsmamma om livet och världen. och det gör nästintill ont i hjärtat för att hon är så bra. för att hon visar för mig att man aldrig behöver sluta bry sig aldrig behöver bli kall och avtrubbad. vi pratar om den lilla pojken som kräks varje dag i skolan som inte kan läsa texter med ordet pappa i för pappan i fråga är död och han är helt enkelt en för liten människa för att vara med om det. och om den där branden genom vilken någon försökte döda även honom. och pojkens mamma. hur han inte kan vara i ett rum utan henne - att han då tror att hon är borta för alltid. att det inte går en dag utan att han bryter ihop. att han frågade mamman i fråga på sjukhuset om de inte kunde hoppa ut genom fönstret tillsammans om det ändå inte vore den bästa lösningen. för här får de ju ändå inte vara. för detta tycks inte vara särskilt ömmande omständigheter - vad det nu är. och han är så ny i världen och den är så outhärdligt orättvis mot honom för att vara så ny. som om han gjort den någonting. och jag känner plötsligt att det här inte är något jag vill leva med. kan det verkligen få vara så ont. att det som gör så jävla ont är insikten att världen inte är en så förbannat bra plats ändå. och det är så lätt att bli en helig maria då att ta de svagas parti och så vidare men jag vet ju inte vad jag skall göra annars för det är det jag gör. men svaghet finns inte den skapas av den som vill se sig själv som stark. där någonstans skapas detta svaga ångestfyllda barn som vill dö innan han ens blivit åtta. för att han helt enkelt ges möjligheten att bli det där starka självständiga trygga barnet som vi ju så gärna vill att de ska bli de där barnen. där någonstans finns det ju bara ett stort hål för honom att leva i - och då kan det ju lika gärna vara. två avslag och omöjligheten att återvända till det som orsakat all den där dödsrädslan för livet. hur i helvete kan det få vara så tänker jag då. hur i helvete kan det få vara så. 

28e november - om skolan

skolan är den plats jag spenderat kanske den största delen av mitt liv i. som den duktiga tysta eleven. försökte passa in, kämpade som alla andra. kom långt på att vara snäll, vara smart, vara till lags. skolan var även den plats som jag fick följa med mina föräldrar till när jag var lite för sjuk för att gå till min egen. då kunde jag gömma mig i något arbetsrum och titta på dunderklumpen, eller ligga under pappas kateder i NO-klassrummet fullt av uppstoppade djur och hosta lite för mig själv medans eleverna undrade vad som egentligen försiggick. jag minns att de experimenterade med silverjoner och koppar. kunde följa med på klassresor när vi hade studiedag. eleverna älskade mig. som en maskot. för att jag var liten, och för att jag var min pappas dotter. andra gånger kunde jag följa med min mamma till flyktingförläggningen där hon undervisade i svenska. en liten ulltott bland allt det som var så främmande, så spännande. intresset var ömsesidigt och när jag satt på golvet och ritade så log alla mot mig. när det var julfest förfärades jag över att köttbullarna visade sig vara falafel och pannkakorna något helt annat. men jag trivdes. trivdes med alla dessa människor, som tycktes respektera mig, för att jag var liten - och mina föräldrars barn. det var i skolan jag blev mycket av den jag är. jag tycker om experiment. och jag tycker inte att det som är främmande är särskilt skrämmande. och där fick jag även se andra sidor av mamma och pappa, även om jag inte riktigt reflekterade över det då. de var inte bara mamma och pappa, de fyllde fler funktioner för fler människor än mig. och jag vet att de kämpade och kämpar, mina föräldrar. för barn och inlärare av olika slag. för att de skall må bra. för att de skall vilja lära sig saker. för att de skall få plats i det här samhället. jag vet att de bryr sig så förbannat mycket. och jag vet att det är därför de är så trötta nu. för det finns inte plats till att bry sig längre. pappa, den lärare som jag ser kanske allra mest upp till av dem alla - är den som motsatte sig mitt val av utbildning. han sa att jag inte vet hur det tär, hur det tär att inte kunna utföra det jobb man vill. hur trött man blir av att aldrig ha tid. hur tiden man har går åt till saker som inte i tillräcklig utsträckning har med barnen att göra. men jag viftade bort det, och valde att tro att jag skulle orka. och skulle jag inte orka så skulle jag byta arbetsplats. jag skulle inte bli som han. jag skulle inte stanna kvar när jag inte ville mer. skyllde på honom, sa att det var hans misslyckande. att han kunde ha slutat, kunde ha bytt jobb, kunde ha ställt krav. för han är ju så bra - han kunde ha ställt krav.

men det kan man inte. och det går upp för mig nu. man kan inte det. för det finns ett systemfel. skolan har blivit något den inte skall vara. skolan har blivit en strömlinjeformande institution som följer politiken. och politiken följer sedan några år tillbaka marknaden. därmed gör även skolan det. och skolan skall vara mer än så. skolan skall väcka intresse för världen - och skolan är där för att uppmana till förändring, förbättring. marknaden vill inte förändras, bara förstärkas. i den skolan finns inget utrymme för att ta det lugnt, stanna upp, ställa krav.

så är jag nu ute på min sista praktik. och kanske är det för att jag själv ser mig stå där inom en snar framtid. kanske för att jag blivit något mer vuxen. ser mer. jag blir i vilket fall så ledsen. som aldrig förr. inför min egen framtid. ledsen över det jag får se, som jag ju sett så många gånger förr. hur de gråter bakom stängda dörrar. hur de sjukskriver sig. hur de inte blir hörda. hur de inte kan prata om förändring för att de är så upptagna med sitt eget förfall. förut kunde jag sätta mig över det, titta ner från min häst - tänka ryck upp er, ta tag i det här nu, styr om. men det är inte så det fungerar. för de har inte den möjligheten. det handlar inte främst om att lärare får för lite i lön, det handlar om att de får för lite i tid. det finns inte utrymme att bry sig specialisera stanna upp reflektera styra om. det finns bara tid till reproduktion. och det mina vänner är skolans förfall.

jag var alltid rädd för att jag skulle vara för personlig som lärare. att jag skulle ta på mig elevernas problem. att jag inte skulle kunna hålla distansen. men så slår det mig. att det jag nu är mest rädd av allt för - det är att jag inte skall orka vara personlig. att jag skall få för mycket distans. att jag inte skall orka förändra den skola som går på knäna, rycka upp de kollegor som gråter bakom stängda dörrar. att det kommer bli jag bakom den där dörren, och jag som glömmer vad det var skolan skulle göra egentligen. att jag skall glömma varför jag såg så mycket upp till min pappa när jag låg där under katedern och lyssnade på honom när han brydde sig om sin klass.

8e april

ett hav av känslor som drar.

tappar fattningen allt oftare högt och lågt jorden och stjärnorna drar. ni påverkar mig mer än någonsin ni runt mig och alla ni andra. era världar suger in mig och gör mitt liv större och farligare än förut. tankarna vidare avgrunderna djupare och jag visste inte att man kunde gråta så av lycka och tomhet på en gång. lyckan över det som är. följs av smärtan i det obeständiga och försvinnande det sköra är vackrast i sitt fullständiga och alltid kanske sista andetag. jag vill pausa ibland andas stjärnstoff och raketer låta mig lugnas av er harmoni och trygga grund när den är det. trygg. andas helgens fina möten och viktigheter, skratta solen starkare än någonsin klippa rundlar ur mörkret och spara ljuset som finns där bakom. svårt att förklara när det är sådär svårt att förklara vad ni är och hur mycket ni jag är när jag är som bäst. om ni bara visste om ni bara visste kanske ni skulle bli rädda eller alldeles överlyckliga. jag skulle kunna lägga ett liv på er. 

andra raketer. andra avgrunder. så mycket djupare än mina inre, går inte över. ökar klyftor, gör sönder det som är vackert. allt som är skört. och ingen kan berätta varför. på alla de som än en gång fråntas sin existens, som väntar och väntar och inte ens vågar andas högt på stadens gator. på er skulle jag lägga mitt andra liv, ni barn som nu bara är ett hålrum efter ett papper och som kanske snart inte ens är det.

ni som inte får finnas.

fy fan för det, vad det gör ont att veta.

14e mars

en försenad eftertanke.
den dagen skall jag aldrig glömma, dag utan spår av förtvivlan. hur vi erövrade en bit värld och lät oss förundras av nästan allt. ferraribilar varför låter de så konstigt och varför betalar man så mycket vattnet rör det sig egentligen och vart havet hur kan det vara så stort men kännas så snällt. skogen varför var den så grön tredje mars och plötsligt fann vi oss på en bädd av ormbunkar med blickarna fästa vid sagotopparna. som om jorden ville stryka oss över pannan säga andas ut jag är kvar lämnar er inte. hur han artikulerade orden formade dem med läpparna bara åt sig själv. och hon målade av bänken i den sinande solen vi ville spara konservera de där andetagen som kunde de vara våra enda. och jag fick se inte mina första vårblomma mina tusen. första. som vore de de enda. ramlade från grinden i lera aldrig tidigare så omfamnande blöt och kall och brun men vissa dagar gör det ingenting att man är halvt begravd i kvicksand för någon kan dra upp och solen kan torka dina smutsskrattstårar och strumporna var ändå inte helt rena innan de dränktes. och den döda svanen som en armborstfälld brevduva jag undrade vad den burit för budskap, gjorde livet påtagligt så som bara döden kan.
sagodagorna med er skall ta mig genom allt.

24e februari

vuxenleken

ser på de små liven. inte bara är det rosa kök och blåa bilar. det är kök och det är bilar.
resan mot det givna målet målet som innefattar kök och bil och barn och målet är att vara färdig. vara hel. att ett barn inte är det utan bara på väg bara en process vars enda mål är att bli vuxna. vuxna identitetslösa och duktiga. för att sedan för alltid längta tillbaka till att inte vara färdig inte vara stor och inte behöva vara rätt. rätt hela tiden. en resa mot målet och sedan för alltid en resa tillbaka, tills det enda vi minns är storheten i att vara liten, regressionen tar ut sin rätt och vi är så ofärdiga som vi sedan vi blev klara alltid velat bli. och all den ångest det föder att inse att man inte kan och inte vill bli den som man förustpåddes bli. vill inte tvätta vill inte vara ensam och vill inte behöva bära världen på mina axlar. jag vill att världen skall bära mig vill somna i hästmoders famn och klappas över pannan i all evighet. vill existera i det ofärdiga och vara berättigad just det och inte förväntas någonsin täcka hela duken.

8e februari

Ett karmanjaka i mitt vardagsrum.

Rädslan verkar sprida sig som en influensa. I luften, på handtag, i hissar. På skolan. Läste att 100 000 för tillfället ligger sjuka i den årliga epidemin i vårt land. Och räds. När jag sedan tänker över de senaste mätningarna där Sverigedemokraterna får 9.5%, ca 850 000 väljare, känns influensan som en petitess, ett årligt, övergående, ont. Rädslan verkar inte gå över, rädslan tar över oss. Tar över er, och er rädsla skrämmer mig. För jag kan inte förstå vad det är som kan vara så fruktansvärt att ni väljer att lägga er tilltro i ett fascistiskt, rasistiskt, kvinnohatande parti, vars uttalanden markerar nya lågvattenmärken, gång på gång på gång. Hur vi verkar böja oss för detta. Går från att kalla tingen för dess rätta namn, blir lenare i truten, stoppar under mattan, förstår, ställer oss in. Men jag förstår inte. Jag förstår er inte. Kanske vill jag inte förstå, kanske kan jag inte. Jag talar till er som förmodligen inte kommer läsa detta, tämligen orättvist. Men jag vet inte vart ni är med all er rädsla, vart ni gömmer er. För inte är det längre i stereotypa kläder med glåporden skallanden, ekandes längs gatorna. Där gömmer ni er inte längre. 

Så vart är ni? Jag vill prata med er. Ett karmanjaka i mitt vardagsrum, som jag inte kan se, inte kan ta på. Jag vill se. Trösta er, säga att världen inte är så farlig som ni tror. Att den vill er väl. Om ni släpper in den. Vill klappa er på era huvuden som de barn ni beter er som. Säga att när ni växer upp, när ni tar er tid att fundera, reflektera, möta verkligheten, då kommer ni förstå. Det märkliga är att ni inte är barn, vill inte bli klappade på era huvuden, vill inte möta verkligheten och. vill inte förstå. Kan vi inte mötas och reda ut det som måste ha gått så fel. För jag tror inte på ondska, jag tror inte på det oåterkalleliga. Jag tror inte på hat. Men jag tror att rädslan är så mycket farligare. Murarna så mycket farligare än anfallet.

Mura inte in oss i er borg av ett hittepå. Cementera inte mig med er skräck, för jag vill inte ha den.

Och ni som är ni som inte räds, visa det. Säg stopp nu. Säg stopp innan det är för sent att tro på något alls.

hit men inte längre 

16 januari 2013

okynnesäter naturdokumentärer, wowar i tystnad och pirrar i magen. hoppar högt och voltar i bröstet tillåts existera i landet långtborta och det alldeles nära i korta ögonblick lätta andetag öppenfamnar vidderna och ser mitt eget hår i vinden trasslar in i fågelbon och dyker med isbjörnar och fryser inte ens.

först i förbifarten och tillbakablicken känner jag inte bara euforin utan saknaden än mer. det konstanta suget efter barrens barfotabehag och stenarnas småsår. saknar det så mycket att ingenting kan kompensera ingenting kan glömma den enda djupluft som finns. att vara omfamnad av intet och aldrig sedd av någon utom nymferna och rådjurdögon som man aldrig på riktigt skymtar men känner i nacken. 

och det gör ont att veta det att veta att jag aldrig kommer vara ett med det igen veta att skogen har gått sin väg.

och jag alla andras.

och jag har aldrig haft något sjömansbröst inga järnknogar och diskbänksromantik kändes aldrig rätt.

det är den lätta luften som fattas mig. doften av att vara på rätt plats. att veta att här kan man vara. här vet man att man inte hittat på att livet skall vara såhär. för livet bara är det. bara är där. med mig och i mig och kompromisslöst säger det att hur kunde ni glömma att det är det här som är livet. hur kunde ni vända blicken mot inte horisonten utan väggen på toaletten och plattskärmen i vardagsrummet.

som att jag bara låtsasandas på slentrian.